Min pappa & jag
Min kära pappa och jag är ganska lika på många sätt. Vi har levt och jobbat nära varandra i många år av mitt. Det var farsan som lärde mig att bygga kojor, att tända en brasa med bara en tändsticka, att njuta av skog och natur... och att arrangera fester! Man kan nog säga att jag föddes in i eventbranschen där sång och dans var en av ingredienserna i min välling. 1998 startade pappa, jag och min man Johnny Eventmarket.se tillsammans... I några år styrde vi skutan tillsammans innan farsan 'eventade' vidare i branschen. Och på den vägen är det!
Min pappa är en sån som alltid varit aktiv. Snart fyller han 73 år, men jag kan lova att flitens lampa fortfarande brinner vid hans skrivbord där hemma. Har har ständigt projekt igång både när det gäller yrkeslivet (där han fortfarande är aktiv) och ute i sommarstugan.
I somras fick min pappa en stroke. Hela världen stannade för en stund. Vi visste verkligen inte hur allt skulle gå. Skulle han överleva. Skulle han någonsin kunna gå, tala, skriva, sjunga och spela igen...?? På natten straxt efter tre den 25 augusti 2017 fick vi redan på att operationen var genomförd och att pappa hade vaknat. Han var förvisso omtöcknad med även helförlamad och ingen talförmåga. Det visade sig ganska snabbt att det fysiska återhämtade sig på bara några dagar. Med talet var det värre.
Proppen som fastnat i hans vänstra hjärnhalva hade orsakat såna skador att talet helt försvunnit. Allt var som raderat, men vi lyckades på något konstigt sätt att kommunicera ändå. Jag visste direkt att han förstod allt vi sa. Det var skönt. Han ville så gärna prata men orden kom liksom inte fram. De första dagarna kommunicerade han med blicken och ljuden 'ne ne ne ne...'. Vi hittade sätt och efter bara några dagar kom det ena riktiga ordet efter det andra. På lilla bordet bredvid sjukhussängen skrev vi upp alla ord som med automatik kom. Hej, nämen, vafan, okej, ja, nej... Listan växte och vi blev så himla glada för varje litet ord.
Bakom det försvunna talet såg vi hela tiden vår pappa. Han fanns där. Hans kämparanda och hans förmåga att plocka fram glädjen i stunden. Varje dag när vi kom på besök, så sken han upp. Dag tre reste han sig från sängen och drog fram stolar så att vi alla kunde sitta bra. Arrangören i honom fanns kvar. Det var det inget snack om!
Något vi alla gladde oss över var att han kunde sjunga. Ja i alla fall nynna. Med musikens takt och toner (som för övrigt satt som en smäck), lyckades han faktiskt forma munnen likt orden i texten. Vi sjöng och vi sjöng, pappa & jag.
Med framstegen kom fler och fler ord och han var riktigt pigg. Dag 17 blev han utskriven och fick komma hem. Jag glömmer aldrig den eftermiddagen. Mamma, jag och syrrorna fanns så klart på plats där. Och hans gamla musikerkompisar Uffe Neidemar och Lasse Lindros kom på besök. Dom hade med sig sina gitarrer och det tog inte lång stund innan pappa hämtade sin gitarr. Jäklar vilken glädje för oss alla när vi såg hur pappas gitarrspel funkade precis som förr. Och sången och stämmorna.
Låt mig få bjuda på klippet från dagen då pappa kom hem från sjulhuset, efter sin stroke. Då kom glädjetårarna, kan jag lova!
Idag snackar pappa riktigt bra. Ja i stort sett helt bra. Vissa ord är fortfarande svåra att uttala, men det är helt otroligt vilka framsteg han har gjort. Skriften är dock fortfarande svår. Han försöker och han tränar dagligen, så det kommer nog också ge sig en vacker dag :)
Imorgon lördag ska farsan tillsammans med Uffe Neidemar, Lasse Lindros & Bosse Quiding, på första riktiga spelningen efter sin stroke.
FARSDAG
Och på söndag ska jag krama om honom riktigt ordenligt, för då är det farsdag. Jag är så otroligt glad att du fortfarande finns kvar i mitt och allas våra liv. Och att ditt lilla barnbarnsbarn Thiago (mitt & Johnnys barnbarn) får chans att lära sig av dig hur man gör upp eld och bygger kojor i skogen.
Jag älskar dig farsan <3
/Kram Jennie Sterner
Låt mig även få bjuda på några tillbakablickar i pappas (och mammas) event- & nöjessliv!...
» Klicka här