Min morfar Kurt

Min Morfar Kurt Ek - Han var en kort och cool liten herre med ett spännande och kanske något utmanande levnadssätt. Han föddes i Stockholm 1901 och förblev en riktig söderkille i hela sitt 83-åriga liv. Jag minns honom som envis, snäll, idrottsintresserad, timid, glad och lite hemlig... Han bar nästan alltid ljusblå skjorta och biege gabardinkostym, stora glasögon, vitt fluffigt men aningens tunt hår och lite fnasiga händer.

En gång när vi var tillsammans på på Grand Canaria, eller Kanarieholmarna, som han själv kallade det för, så hittade vi honom ofta gestikulerandes med armarna då han på tydlig Svenska berättade för några engelsmän (som bara talade engelska) om att han varit här många gånger som liten grabb. Och att han många gånger spelat bandy där nere på fjärden...  Jaja, att han kunnat varit där som liten grabb kunde ju möjligen stämma...  men att han spelat bandy på isen nere på självaste Atlanten... ja det vet i sjutton! Haha Jo, han blev lite virrig sista åren...!

Perioder under hans sista år bodde han hemma hos oss och alla minnen gör att jag idag ler lite extra... och ibland grrrr. (jag var ju typ 15)  

Härom dagen såg jag på facebook, ett inlägg där min kusin Dennis summerat ett litet axplock av vår morfar/farfar Kurt Eks liv. Och jag kan inte annat än att skratta inombords och känna stolthet. Förlåt bästaste mormor Lisbeth i himlen... men himmel vilken speciell liten karl du gifte dig med!

// Jennie Sterner, vd, Eventmarket

Här är min kusin Dennis text om sin farfar Kurt...,  som alltså var min morfar: 

Så var det ju det där med min farfar. Här kommer en liten historia: Farfar, emigranten.

Farfar var urstockholmare och uppvuxen på Söder. Han hette Kurt Ek och var en liten spenslig herre med glasögon, ordentliga öron och en svart hatt. Det var i alla fall så jag minns honom. Min farmor hette Lisbeth och var född i Salsåker. En Norrlandsbrud som träffar "Kurtan" i Stockholm och fortsättningen blev bl.a. jag.

De bodde på Sofielundsplan vid Nynäsvägen när jag växte upp. Vi var ofta och hälsade på och alla jular firades först hos farmor och farfar. Hela tjocka släkten i deras mikroskopiska 3:a på 40 kvadrat. Det var farmor och farfar, jag, min storebror, mamma och pappa, mina två mostrar med tillhörande män och därtill fem kusiner och ibland var ena mosterns svärfar, en gammal överste, med. Dessa julaftnar blev alltid lika hysteriska men vad jag minns så trivdes vi alla väldigt bra.

Farfars pappa var boxare i Amerika och min farfar hade ofta en längtan att resa dit på gamla dar. Jag har för mig att farfar var dryga 70 när han var över i flera veckor och reste med Grayhoundbussar över hela USA! Jag kan känna igen mig lite i honom.

Farfar hade många dagliga ritualer. Han åt alltid Gyllenmust med mjölk och nedsmulade skorpor till frukost. En gegga som jag nog aldrig lyckades se som aptitlig. Han sörplade och smackade även ljudligt vid dessa måltider... En annan daglig sysselsättning var att åka till kulturhuset vid Sergels torg och sätta sig ned med en bunt tidningar. Hur som helst, nu var han 76 år fyllda och hade planerat en liten semestertripp utan farmors vetskap. En morgon när han hade smackat i sig sin frukost så tog han fram en resväska och meddelade farmor att han skulle ner en vecka till Kanarieöarna! Farmor blev naturligtvis en aning överrumplad men kanske inte direkt förvånad. Kurt var helt enkelt sådan.

Visslande gick han iväg mot Blåsuts tunnelbanestation med sin resväska i handen. Resan mot Kanarieöarna var påbörjad. Efter ungefär fyra dagar fick min faster Ingabritt ett telefonsamtal. En läkare meddelade att Kurt befann sig på sjukhus. Farfar hade fått en blodförgiftning och foten var blå och uppsvullen. Inget direkt livshotande, men i alla fall ganska allvarligt. Min faster blev naturligtvis väldigt orolig och man kan väl knappast påstå att oron dämpades då det visade sig att farfar befann sig på ett sjukhus i Chicago!

Ingabritts man Håkan hade fortfarande en hel del kontakter kvar med folk på SAS sedan hans tid som ansvarig för Club 33 på Vingresor. Dessa kom nu väl till pass. En akut sjuktransport från Chicago till Arlanda var naturligtvis ruskigt dyr men det hela löstes efter diverse samtal mellan Håkan och SAS. Pappa och Ingabritt mötte upp farfar på Arlanda som ledsagad i rullstol kom vinkande från tullkontrollen. Min pappa var både arg och orolig och på vägen ner från Arlanda så hade farfar en hel del att förklara.

Det visade sig att farfar hade planerat att lämna Sverige för gott! På väg mot de 80 skulle han alltså emigrera till USA! Farmor hade ingen som helst aning om detta och inte heller det faktum att farfar hade flyttat över sin pension med autogiro till ett konto i USA!
Man kan väl säga att situationen var en smula förvirrande. När farfar väl kom hem till Sofielundsplan så stod farmor på balkongen nere på bottenvåningen och mötte upp.
Historien om USA fick hon aldrig veta och ända in i graven så fick det ligga i det förglömda.

Min farmor dog när hon var 76 eller 77 år och min farfar blev då ensam på Sofielundsplan. Det är ganska sorgligt det här med livet och när ens livskamrat plötsligt rycks bort, vad finns då kvar? Farfar hade ju i och för sig tänkt lämna stackars farmor ensam vid sin planerade utlandsflytt så änglarna där uppe tyckte nog inte så värst synd om farfar trots allt. Hur som helst så blev min farfar ganska snabbt virrigare och en släng av senildemens kom smygande. Jag kommer ihåg att han en gång fick en ny tv med tillhörande fjärrkontroll. Farfar hade lyckats trycka på alla tänkbara knappar och tv-rutan var fylld med bokstäver och text. Det här med text tv var en nymodighet som gick långt utöver farfars tekniska kunnande och nu kunde han inte se programmen för all text. Jag åkte hem till honom och tejpade för alla "onödiga" knappar med plåster så han bara hade på, av, kanaler och ljud att välja på.

Det fungerade ett tag men vid ett senare tillfälle så ringde farfar igen och nu var fjärrkontrollen sönder. Jag åkte hem till honom och fann då fjärrkontrollen i brödrosten!
Situationen började bli ohållbar. Någon vecka senare så var farfar borta igen! Min pappa ringde polisen och gjorde en efterlysning. Kvällen kom och inte ett ljud från farfar. Efter någon dag så fick vi då till sist ett livstecken. Man hade ringt från centralstationen i Göteborg där man meddelade att en Kurt Ek försökt åka tåg från Göteborg utan kontanter. Farfar hade försökt få konduktören att ringa sin son Olle som hade skrotfirma i Solna och säkert kunde lösa ut honom när de väl kom till Stockholm! Det hela ordande sig efter diverse kontantöverföringar och sent på eftermiddagen så kom då till sist farfar visslande från Blåsuts tunnelbanestation.

Farfar hade sin vana trogen varit på väg till kulturhuset för att läsa dagens tidningar då han vid T-centralen kom i kontakt med ett äldre par som var på väg till Göteborg för en fisketävling. Farfar var inte sen att byta destination och plötsligt så satt han i en kupé på tåget mot Göteborg. Han var inte vinterklädd men hade fått låna lite filtar och en pläd under fisketävlingen. Övernattning löste visst farfar utan problem i Göteborg så det var bara det där med stålarna till hemresan som klickade. Nu var farfar hemma igen och ett visst lugn lade sig temporärt i släkten.

Det skulle bli fler gånger som vi var ute på kvällar och nätter och letade efter Kurt och till sist så blev situationen fullständigt ohållbar. Vi lyckades till slut få in farfar på ett jättefint äldreboende i Sköndal. Eller "få in" föresten. Han drog därifrån ett antal gånger så helt okomplicerat blev det inte. Under längre perioder så fick farfar bo hemma hos min faster Ingabritt och hennes man Håkan på deras gård Älholmen i Arboga. Även därifrån försvann han ibland till fots mot tågstationen men Ingabritt brukade för det mesta hinna ikapp honom.

Nu ligger farfar begravd intill sin fru Lisbeth Ek ute på Skogskyrkogården, ett stenkast från Sofielundesplan. På farfars begravning så höll min pappa ett kort tal där han bland annat sade, " - nu Kurt, när du kommer till himlen så har du ett och annat att förklara för Lisbeth". Pappa syftade på Farfars planerade utlandsflytt. Jag vet inte om farfar nämnde något om sitt planerade USA äventyr till Farmor. När min pappa tragiskt gick bort 69 år gammal så tog vi det säkra före det osäkra och begravde honom tillsammans med farmor och farfar så nu är jag säker på att farmor har fått reda på Kurts galna resplan!

/Dennis Ek (barnbarn)